Dagen skulle snart komma och Kalle hade inte varit så nervös sedan han skulle uppträda på skolavslutningen. Detta var 14 år sedan så det sa en del.
Han skulle på blodprov för första gången sedan han var ett barn. Det kändes som ett komplett helvete och han ville bara sjunka genom jorden. ”Men, varför då? Varför var han så rädd för ett blodprov?” frågar förmodligen några av den lite kaxigare typen av läsare till denna text. För er ska jag berätta om just vad det kommer sig att han blev så rädd för just denna specifika sak en gång i tiden.
För kom ihåg: Han har inte problem med att bli stucken i armen. Nej, inte alls. Han förvånades i skolan och förvånas än idag över människor som räds just sticket i ett blodprov. Vad fan är det att vara rädd för? Det känns ju knappt. Så har han tänkt länge och tänker fortsatt. Nej, för Kalle är det alldeles uppenbart: Det som är skrämmande med ett blodprov är ju såklart att bli tömd på blod. Det är ju onaturligt, menar han.
Detta har han tyckt sedan han, i fjärde klass, skulle ta ett blodprov. Han gjorde det och var inte ett dugg rädd på förhand. Han hade nog inte riktigt uppfattat riktigt hur mycket blod som skulle testas. Han gjorde misstaget att titta ner mot armen där blodprovet hämtades. Sköterskan hann precis fånga upp hans nätta lilla huvud som föll bakåt i stolen. Han svimmade av blodprovet. Javisst, han svimmade rakt upp och ner.
När han tillslut vaknade satt sköterskan på hans sida och klappade honom i pannan. Han reste upp huvudet och fick snart tillbaka skärpan i blicken. Tyvärr, får man nog lov att säga. Det första han fick syn på var nämligen fler blodprover. Närmare bestämt alla blodprov från hans klasskamrater. Det lönar sig inte att heta Öberg i efternamn när de som kallas in på prov kallas utifrån alfabetisk ordning.
Kalle hade precis återfått medvetandet när han då alltså vilade ögonen på ca 25 snurrande flaskor med blod. Det var hans klasskompisars blod och det kladdade på sidorna av de tunna små rören. Vad som skulle hända därnäst kan ni säkerligen redan räkna ut. Det fanns ingen återvändo. Ännu en gång gjorde blodproven att Kalles huvud kastades bakåt i en svimning.
Ja, nu kanske ni förstår varför just han, Kalle, har så svårt för blodprov. Idag är han 27 år gammal och ska just ta sitt första prov på länge. Hur tror ni att det kommer gå? Hur sjutton tror ni egentligen att detta kommer att sluta?